Igår blev det inget yogande alls för min del. Vaknade tidigt söndagmorgon av att jag inte kunde röra mig. Jag hade fått nackspärr, värre än jag någonsin känt för. Bara den anspänning i musklerna som det innebär att tänka på att röra sig gjorde smärtsamt ont. Det smärtade att ligga på kudden så jag väckte M för att be om hjälp att ställa mig upp. Kom upp men när jag stod upp svartnade det för ögonen. Tänken som kom till mig var att nåt gått sönder i nacken och att det var över. Samtidigt som jag ropade till M att jag svimmar tänkte jag att jaha det var ju synd att det är slut. Jag har aldrig förr på allvar trott att jag skulle dö. Men det tröstrika i det ögonblicket var att jag inte ångrade något. Jag tänkte på mina barn det var allt. M hade lyckats fånga mig i fallet och dragit ner mig i sängen och allt gick bra. Så igår kväll efter 14h med värme, vila, värktabletter och spikmatta kunde jag rör någorlunda på huvudet. Så ingen sadhana i allt detta.

Men idag, fortfarande stel i nacken men inte så farligt och har inte full rörlighet men rörlighet. Jag är trött idag, det mesta av septemberstressen och to-do-listan är avbockad, begravningen är överstökad så jag misstänker att det var därför kroppen gav mig nackspärr när jag slappnade av.

Idag valde jag att meditera i 10minuter till en gammal body balance avslappningslåt. Det var skönt att bara vara. Jag lyssnade på min ujjay andning och lät tankarna bara passera. Det blev ett ganska chockartat slut på meditationen då den första låten på spellistan gick igång.

Gjorde 3 varv kapalabathi, jag tycker fortfarande att det är svårt och vill helst inte göra den övningen men fortsätter att utsätta mig för att inte vara bra på det jag gör.

Om nacken vill så blir det asanas praktisering ikväll när M kommit hem. Kanske lite min "pappa är en kringla" med Oliver innan han ska sova. Han tycker det är roligt att få visa "sin träning" ofta varianter av trebentplanka/hund.

Namasté