Det ligger en stor klump av oro i mig. Det är som om min "nackspärr" är en metafor för det som händer i mitt undermedvetna. Jag jobbar med muskulaturen och rullar mig på bollarna löser på spänningarna runt och yogar och vilar och då känns det bra för en stund men sen kommer det tillbaka, varje morgon. Jag har pratat med en yrkeskvinna i området men hon hittade ingen nackspärr, det sitter i musklerna tror vi... Jag vet var det sitter, jag gör det jag kan men jag kommer inte åt det.

Samma är det med denna känsla av nedstämdehet och oro. Jag yogar, mediterar, sover, tröstäter men jag kommer inte åt det. Ju mer jag grubblar och funderar dessto jobbigare känns det. Jag vet inte vad jag behöver, men alla min gamla sätt och de nya är verkningslösa. Jag agerar och jag är passiv inget hjälper, jag är bara så trött.

Vi har bestämt att vi ska flytta, och nu har jag skickat iväg mail om barnomsorg och intresseanmälningar till hyreslägenheter, men det lättare inte. Det brukar kännas bra att bocka av saker från listan men inte nu.

Vad sak jag vända mig. Vem möter mig i detta, var kan jag luta mig?

Mycket har hänt sen denna blogg startades, mycket lång tid har gått sen jag skrev sist. Mitt senaste inlägg var nån gång innan jul som en del av min yoga dagbok för min global yoga utbildning. Nu har jag även tagit nästa steg och är personlig tränare i yoga. Även om det inte går så lysande just nu så kommer det säkert att ta fart, och det är något som jag tycker är så roligt.

Stundvis tappar jag min sadhana men jag känner hur viktig den är för mig. För snart 3 veckor sedan upptäcktes det att bäbisen min syster väntade (v.36) var död. Sen dess har det varit en resa där jag både har hunnit var stark som en krigare och känt flow och stöd från nära och kära både i livet och på andra sidan, men jag har också hunnit att tappa fotfästet helt och tappa bort mig själv. Egentligen satt jag väl mina känslor åt sidan från början och var stark för alla andra. Men så hände något och jag fattade vad som hade hänt . Mitt i allt detta kom en förkylning och magsjuka (dottern) som har hållit mig från min matta.

Oro för min egen lilla tjej (16 mån) som låg i magen när bloggen startades ;) och hennes gnäll samt store brosans otålighet och rastlöshet gjorde att jag verkligen kände mig på nån gräns. Efter en promenad och ett yin yoga pass känns både kroppen och knoppen klarare.

Det självförtroende och kraft jag hittade i mig själv i vintras vill jag för allt i världen inte förlora igen. Jag har hittat ett sätt att leva med mig själv i balans, att förhålla mig till min omgivning men samtidigt vara sann mot mig själv. Svårt att beskriva, tog tid att hitta, men väl där är det så självklart och enkelt. Som en storstädning bland tankar och känslor. Kvar fick bara de som driver framåt och gör mig själv och andra gott vara.

En vän till mig, en medial tjej, sa till mig att jag skulle köpa en bok och börja skriva. När hon beskrev hur den såg ut och vad den skulle vara till blev jag lite rädd. Grejen är den att redan när jag startade min sadhana i september så tänkte jag skriva den i en fin bok, men då hittade jag inte som var fin nogoch valde att blogga istället. Men sedan dess har denna bok om min yoga, min union av kropp och själ, legat och gnagt men jag har inte pratat om det ens med min sambo. Denna bok kunde hon tom beskriva till utseendet, jag har en bestämd bild av hur den ska se ut... Men tills jag hittar boken så får denna blogg funka som en ett andningshål för min tankar. I min yoga i min sorg och min kamp för att få vara i balans, äntligen känna rätt till mitt liv. Vem vet den boken kanske kommer att ha stor betydelse för mig.

Om shanti shanti shanti