Dagen började med att jag hade ont i sittbenen när vi åt frukost, och jag kände liksom ett behov att gå på toa och tömma...

Straxt efter att jag lämnat Puffen på dagis, (lämnade honom med orden vi vår se om det är farmor som kommer och hämtar dig idag) Gick hem rensade ur garderoben med lakan. Tog bort mina lakan ur gästsängen?!? sen kom sammandragningarna. Bara vanliga som inte gjorde de ont. Men de var många och kom tätt och höll länge. Efter en timme med 1-3min mellan och de höll sig ca 1min ringde jag förlossningen och frågade om det skulle vara så här...

De ville att vi skulle komma in, så sagt och gjort jag ringde hem sambon och bad farmor hämta på dagis och så åkte vi. (hur kunde jag veta imorse att hon skulle sova där i natt???)

När vi kom fram till sjukhuset var värkarna lite starkare men kom mer sällan. Blev kopplad till en CTG, undersköterskan sa det här känner du väl till... öhh nej sist var vi inne typ 18 min innan Puff kom. Jag känner inte ens igen att jag varit på förlossningsavdelningen tidigare... Låg uppkopplad i en timme med ganska oregelbundna värkar hade 4-5 riktigt kraftiga, men fortfarande inte så onda. Blev sen undersökt och de konstarerade att ingen förlossning kommit igång än, jag var öppen 1,5cm. Åk en sväng och kom tillbaka om ett par timmar om det fortfarande känns så här kan vi kolla igen.

Vi åkte och hämtade bilen som var på reparation och åt lite mat. Trycket började öka men det började bli längre mellan värkarna igen. Vi kom hem straxt efter kl 18. Värmde min vetekudde och la puffen och så ebbade allt av. De kom mer sällan och blev "mesigare". Så massa sammandragningar mellan 12-20 sen inget :( Gick och la mig och somnade, vaknade av att "farmor" hostade och insåg besviket att jag fortfarande var avslappnad och sov :( Men så vakande jag  4 ggr med känslan  oh shit, den fjärde gången var det så starkt att nu måste jag kolla på klockan 0:58.

Så nu är jag uppe igen och vandrar "mensvärken" har tilltagit och så fort jag står upp är magen spänd. Har dock svårt att identiferar starka sammandragningar, då magen liksom inte vill slappna av. Nu hoppas vi bara på att det ska komma igång ordentligt så att det får gå över sen.

Fattar nu hur folk har det som inte vet om det är på riktigt eller inte... Var ju ingen tvekan förra gången när det började med vattenavgång.

Nåt är på gång i alla fall...

Kan man ångra sig nu????

Från och med idag räknas bäbis som fullgången. Har en massa sammandragningar som nästan tar luften ur mig. Fortfarande känns de inte som "riktiga" men med Puffen gick det ju super snabbt så det kan ju ändra sig fort. Börjar inse att det ska komma ett barn till och det riktigt snart. Även om det inte är idag eller ens denna veckan så inom 5v är den här. Ytterligare en gång ska livet förändras till det okända. Spännande, läskigt, overkligt och fantastiskt på en gång.

Har liksom tänkt att det kommer bli som när Puffen var liten, har på nåt lustigt vis tänkt att det är han som sak komma, men börjar inse att han kommer att fortsätta vara 2,5 år och fortsätta utvecklas samtidigt som vi ska börja om med en till. Kalla mig knäpp om du vill, men det slog mig nyss.

Från att längta efter förlossningen så jag slipper vara gravid, börjar jag frukta att den kommer alltför snart. Jag vet inte om jag är riktigt redo för detta ännu. Eftersom Puff kom helt oväntat utan förvarning i 37+2 och snabbt som attan är vi beredda när som helst. Att tänkta den kan vara här imorn får mig att hyperventilera samtidigt som jag längtar ihjäl mig.

Vi har ju varken täcke eller kudde till den nya vagnen, BB-väskan är ju inte riktigt färdigpackad. Köket är inte färdigstädat inför jul. Har ju inte kokat knäck eller köpt alla julklappar, hur ska jag hinna det om bäbis kommer snart?

Fast för ett kontrollfreak som jag hade varit trevligt om molvärken och sammandragningarna antingen satte igång ordenligt eller slutade tills det är dags på riktigt. Jag blir bara så förvirrad...

Nu ska jag rensa en garderob för att hitta lakanen som jag sydde till Puffens vagn.

I går när vi gick och la oss var vi lite oroliga att taket på altanen skulle blåsa av, det fladdrar oroväckande i det. Plasttak som nog saknar skruvar på ett par ställen.

Det blåste så det knakade i väggarna. Men när vi vaknade imorse sken solen och det var underbart väder, min högsta önskan där och då var att kunna ta en långpromenad.

Jag undrar om det är så det kommer bli här hemma också eller om puffens humör kommer bli ännu sämre när bäbis kommer. Om detta är lugnet före eller om detta är stormen...

Har märkt att det finns en pojke på förskolan som sonen talar mycket om och ser upp till. Problemet är att detta barn skriker, bråkar och slåss. Nu lägger jag inte skulden på detta barn för att min son beter sig illa men, det märktes en markant skillnad idag när vi skulle gå hem. Först var vi ensamma i kapprummet och då var det inga problem med kommunikationen eller beteendet puss och kram och så. Sen kommer pojken och hans mamma ut i kapprummet och vi kan väl säga att ingen av pojkarna sammarbetade så bra efter det... Hörde talas om denna pojke redan innan puffen började på förskolan för ett år sen, men ville liksom inte tro på det innan jag sett nåt själv. Nu har jag tyvärr sett honom hoppa på och putta en annan pojke så att blodvite uppstod. Känns sådär kul...

Det är svårt visa att sina barn en bra väg i livet, hur ska man hjälpa dem att vara snälla mot varandra och hjälpa varandra, respektera andra och andras åsikter om det finns så mycket stök och bråk runt omkring dem.

På puffens dagis finns en flicka som har två mammor, det tycker jag är jättebra. Tänk att han får växa upp i en miljö där det faktiskt är nåt helt naturligt. Det kanske blir tuff för flickan i framtiden men jag hoppas inte det.Jag hoppas att vi har kommit så långt att det kan få vara som det är. Barn har inga fördommar, dom ser världen som den är. Jag hoppas att jag inte har så många fördommar som jag smittar mina barn med utan att de får bilda sin egen uppfattning och få vara öppensinnande mot sin omgivning.

Allt blir liksom lite lättare om vi visade kärlek till alla. Låt alla vara som dom är

Respekt!

Ibland så fruktansvärt svårt men vi kan väl öva på det...

Så framåt kvällen släppte molvärken och sammandargningarna kom mer sällan. Men vaknade en gång i timmen med "vanliga" sammandragningar, är lite trött. Hur mycket sammandragningar är normalt att ha?

Nu skrållar jag och puffen ikapp med Tommy Körbergs julskiva och bakar supergod pepparkakscheescake och kokar fudge och knäck. (Önskar att det gick att lägga ut dofter på nätet för det luktar så gott.) Ikväll kommer vänner på adventsfika. När jag berättade för puff vilka vi skulle baka till sa han "åh, ja, mina vänner" Underbara unge!

Bäbis ligger nu så långt ner och sammandragningarna kommer så ofta att jag går på toa en gång i kvarten. En rulle toapapper tar slut på ett dygn. Måste kissa igen...

O helga naaaatt!

Hoppas på att kunna vila  en stund i eftermiddag.

Vaknade i morse av en kraftig sammandragning som faktiskt ändrat lite karaktär från de jag haft de senaste veckorna. Har som molande mensvärk i neder delen av magen och i ryggen. Jag är helt orkeslös och har ingen kraft till något. Det kommer sammandragningar lite då och då, har inte hittat nåt mönster och dom blir inte så mycket starkare eller ondare speciellt.

Idag var planen att vi skulle julstäda, ta det sista rycket. Men det har sambon i princip fått göra själv. Jag har bara sovit, vill sova igen, är så trött. Ikväll är det 16år fest för gymmet, hade hoppats kunna gå, men vågar inte åka iväg med bilen. Om jag åker till Kalmar med bilen så kommer ju inte M härifrån om det skulle hända nåt. Orkar ju inte heller. Vill helst bara bädda ner mig i soffan och äta godis och kolla på så mycket bättre.

Jag hoppas verkligen att denna molvärk/ små sammandragningar går över eller sätter igång ordentligt. Men idag är ju bara 36+4

Bara tiden kan utvisa vad det är som är på gång...

Börjar bli lite lätt frustrerad över att inte få sova... Sista veckorna är långa nog som de är utan att vi behöver vara vakna på nätterna. När jag väntade puffen så flyttade jag ganska tidigt in i gästrummet och sov där (med ganska tidigt menar jag de sista två månaderna). I vårt gästrum står min gammal flicksäng, en säng som jag betalde med egna surt förvärvade sommarjobbs pengar när jag var typ 16-17år. Det är den enda möbel som fortfarande hänger med från mitt flickrum, så den känns hemma och trygg. Det var ingen slump att jag ville vara där när värkarna hade satt igång ordentligt... Det är inte så att alla andra möbler är sambons, vi har ju faktiskt bott ihop i 6år och köpt det mesta tillsammans, men det är vårt. Sängen är bara min. Men nu är det inte bara därför jag flyttat ur vår säng utan för att min säng är mycket mjukare vilket gör att jag slipper vakna med kramp i höfterna och behöver vända min tunga kropp från ena sidan till den andra. Det är ganska svårt att föreställa sig hur besvärlig det är att rulla runt så här i slutet när man inte har någon kraft i magmusklerna, speciellt när man är van att kunna använda sig av kroppen.

Så nu har jag de sista två nätterna gett upp försöken att sova i vår säng och gått och lagt mig direkt i min säng, vilket faktiskt gör att jag får sova lite bättre. Nu väcks jag bara av sammandragningar och att behöva kissa med jämna mellanrum. Kommer inte ihåg att jag hade några sammandragningar förra gravidteten när jag sov eller bara satt i soffan, då kom de när jag ansträngde mig eller försökte gå fort. Nu dyker de upp på kvällarna och det är ett himla liv både på bäbis och på livmodern. Är i dag 36+0, en vecka kvar sen är bäbis färdigbakad och räknas som full gången... Puff kom 37+2 så det ska bli spännande att se hur länge bäbis vill ligga kvar.

I går kväll jobbade M sent å kom hem vid tio, vi började diskutera det faktum att det går svinkoppor på dagis och om vi skulle låta Puffen stanna hemma, jag han bli så nojjig över att bäbis skulle kunna komma snart och att det inte skulle vara så bra att Puff då hade svinkoppor, jag hann se oss på barnakuten med antibiotika dropp med den lilla. Jag brukar annars (nu för tiden) vara bra på att inte oroa mig, och inte förvänta mig det värsta, men inte igår. Jag var rejält stressad och ringde 1177 vid halv tolv. Det lättade lite men så klart började M och jag tjaffsa, trötta och oroliga och stressade. När vi till slut var överens var klockan över halv tolv. Bara det är illa. Vi somnade i varsin säng (känns så tomt...) 1,5-2 timmar senare vakande Puff och var hungrig och ledsen, M började med "bille" (välling) å tröst, men det funkade inte så bra. Puff har varit väldigt pappig hela hösten och har inte accepterat mig alls på nätterna (vilket har varit skönt, så jag kunnat somna om med gott samvete... nästa) Men det har börjat svänga tillbaka lite. Så efter kanske en halvtimme bytte vi och jag gick upp. Jag lyckade lugna honom, men han ville i alla fall inte sova. Han fick leka i sin säng och lyssna på pippi. Vi kunde i alla fall vila i våra sängar, men sova gör man ju inte om han inte gör det... Vid 4-4.30 började Puffen krokna och kom och kröp ner hos mig, bara att han ropade på mig fick mitt hjärta att svämma över trots tröttheten. Hur trött och irriterad man är så går det inte att tycka att det är jobbigt när detta lilla troll kommer och kryper upp i famnen, lägger huvudet på min kudde och bara slappnar av i mina armar. Att han så fullkomligt litar på oss är så stort, häftigt, läskigt och betydelsefullt allt på samma gång. Att få vara hans mamma är det absolut största.

Stackars M skulle upp vid 6, han är ganska trött nu ikväll. Men man kunde ju tro att Puff skulle sova lite längre, men nej. Hos oss är det ganska vanligt att vi går upp vi 7.30-8.00, så även denna morgon. När jag sedan började luska lite med om dessa svinkoppor med pesonalen på dagis och BVC så visade det sig att det nog inte var så farligt ändå och det vara bara ett barn som haft kopporna så vi bestämde att det fick bli dagis ändå. Å tur var väl det för jag vet inte hur jag skulle ha klarat dagen utan min sovapaus efter jag lämnat på dagis. Nu lämnar jag honom till lunch men börjar inte förrens 15 så jag hann sova lite.

Nu ska jag väcka M som sover i soffan, be honom hjälpa mig i säng och hoppas på att denna natt blir utan sammandragningar, kisspaus eller lekpaus. Imorn är vi lediga Puff och jag ska bara hålla en föreläsning på kvällen. Så lite adventsstädning ska vi nog hinna med, kanske baka nåt.

God natt, hoppas jag

Välkommen till min värld.

Jag gjorde för ett tag sen ett försök att börja blogga lite, nåt som jag funderat på att jag velat göra länge. När jag gjort några inlägg insåg jag att jag faktiskt hade skrivit saker som jag inte ville att folk skulle veta om mig. Eller i alla fall ville jag inte att folk i min närhet skulle komma mig riktigt så nära. Så nu startar jag om. Nån gång kanske jag hittar en plats där jag kan sätta ord på mina tankar och känslor som finns längst in men inte här och inte nu...

Så denna gången tänkte jag inte vara fullt så djup...

Idag är det måndag och snart ska jag hämta puffen på dagis, min lilla puff som snart ska bli storebror. Det är helt ofattbart. Imorgon är jag 36+0. Puff föddes 37+2 så det ska bli spännande att se hur länge denna bäbis ska baka sig. Känner i kroppen att de börjar bli klart, slemproppen har gått, magen har sjunkit ner och jag börjar se ut som en barbamamma och min magkänlsa säger att det kommer en bäbis innan 40 fullgångna veckor, men vi får se.

Ska jobba 3 dagar till sen ska jag gå i ide. Det ska bli skönt att slippa diskutera magen hela tiden och när  bäbis kommer, hur stor eller liten jag är och hur vacker man är/inte är som gravid. Jag jobbar i en gymreception, i vanliga fall så behöver jag inte svara på personliga frågor när jag jobbar så det ska bli skönt att slippa... Men jag kommer klättra på väggarna att inte ha nåt att göra...

Ja eller det finns ju massor att göra, nästa helg är det första advent så lite städning, plockning, pyntning, bakning finns ju tt göra så jag ska nog klara mig.... Lika bra att börja på en gång, vet ju inte när bäbis vill komma och sätta stopp för allt som vi vill ha gjort innan jul.