Kan man ångra sig nu????

Från och med idag räknas bäbis som fullgången. Har en massa sammandragningar som nästan tar luften ur mig. Fortfarande känns de inte som "riktiga" men med Puffen gick det ju super snabbt så det kan ju ändra sig fort. Börjar inse att det ska komma ett barn till och det riktigt snart. Även om det inte är idag eller ens denna veckan så inom 5v är den här. Ytterligare en gång ska livet förändras till det okända. Spännande, läskigt, overkligt och fantastiskt på en gång.

Har liksom tänkt att det kommer bli som när Puffen var liten, har på nåt lustigt vis tänkt att det är han som sak komma, men börjar inse att han kommer att fortsätta vara 2,5 år och fortsätta utvecklas samtidigt som vi ska börja om med en till. Kalla mig knäpp om du vill, men det slog mig nyss.

Från att längta efter förlossningen så jag slipper vara gravid, börjar jag frukta att den kommer alltför snart. Jag vet inte om jag är riktigt redo för detta ännu. Eftersom Puff kom helt oväntat utan förvarning i 37+2 och snabbt som attan är vi beredda när som helst. Att tänkta den kan vara här imorn får mig att hyperventilera samtidigt som jag längtar ihjäl mig.

Vi har ju varken täcke eller kudde till den nya vagnen, BB-väskan är ju inte riktigt färdigpackad. Köket är inte färdigstädat inför jul. Har ju inte kokat knäck eller köpt alla julklappar, hur ska jag hinna det om bäbis kommer snart?

Fast för ett kontrollfreak som jag hade varit trevligt om molvärken och sammandragningarna antingen satte igång ordenligt eller slutade tills det är dags på riktigt. Jag blir bara så förvirrad...

Nu ska jag rensa en garderob för att hitta lakanen som jag sydde till Puffens vagn.