Börjar bli lite lätt frustrerad över att inte få sova... Sista veckorna är långa nog som de är utan att vi behöver vara vakna på nätterna. När jag väntade puffen så flyttade jag ganska tidigt in i gästrummet och sov där (med ganska tidigt menar jag de sista två månaderna). I vårt gästrum står min gammal flicksäng, en säng som jag betalde med egna surt förvärvade sommarjobbs pengar när jag var typ 16-17år. Det är den enda möbel som fortfarande hänger med från mitt flickrum, så den känns hemma och trygg. Det var ingen slump att jag ville vara där när värkarna hade satt igång ordentligt... Det är inte så att alla andra möbler är sambons, vi har ju faktiskt bott ihop i 6år och köpt det mesta tillsammans, men det är vårt. Sängen är bara min. Men nu är det inte bara därför jag flyttat ur vår säng utan för att min säng är mycket mjukare vilket gör att jag slipper vakna med kramp i höfterna och behöver vända min tunga kropp från ena sidan till den andra. Det är ganska svårt att föreställa sig hur besvärlig det är att rulla runt så här i slutet när man inte har någon kraft i magmusklerna, speciellt när man är van att kunna använda sig av kroppen.

Så nu har jag de sista två nätterna gett upp försöken att sova i vår säng och gått och lagt mig direkt i min säng, vilket faktiskt gör att jag får sova lite bättre. Nu väcks jag bara av sammandragningar och att behöva kissa med jämna mellanrum. Kommer inte ihåg att jag hade några sammandragningar förra gravidteten när jag sov eller bara satt i soffan, då kom de när jag ansträngde mig eller försökte gå fort. Nu dyker de upp på kvällarna och det är ett himla liv både på bäbis och på livmodern. Är i dag 36+0, en vecka kvar sen är bäbis färdigbakad och räknas som full gången... Puff kom 37+2 så det ska bli spännande att se hur länge bäbis vill ligga kvar.

I går kväll jobbade M sent å kom hem vid tio, vi började diskutera det faktum att det går svinkoppor på dagis och om vi skulle låta Puffen stanna hemma, jag han bli så nojjig över att bäbis skulle kunna komma snart och att det inte skulle vara så bra att Puff då hade svinkoppor, jag hann se oss på barnakuten med antibiotika dropp med den lilla. Jag brukar annars (nu för tiden) vara bra på att inte oroa mig, och inte förvänta mig det värsta, men inte igår. Jag var rejält stressad och ringde 1177 vid halv tolv. Det lättade lite men så klart började M och jag tjaffsa, trötta och oroliga och stressade. När vi till slut var överens var klockan över halv tolv. Bara det är illa. Vi somnade i varsin säng (känns så tomt...) 1,5-2 timmar senare vakande Puff och var hungrig och ledsen, M började med "bille" (välling) å tröst, men det funkade inte så bra. Puff har varit väldigt pappig hela hösten och har inte accepterat mig alls på nätterna (vilket har varit skönt, så jag kunnat somna om med gott samvete... nästa) Men det har börjat svänga tillbaka lite. Så efter kanske en halvtimme bytte vi och jag gick upp. Jag lyckade lugna honom, men han ville i alla fall inte sova. Han fick leka i sin säng och lyssna på pippi. Vi kunde i alla fall vila i våra sängar, men sova gör man ju inte om han inte gör det... Vid 4-4.30 började Puffen krokna och kom och kröp ner hos mig, bara att han ropade på mig fick mitt hjärta att svämma över trots tröttheten. Hur trött och irriterad man är så går det inte att tycka att det är jobbigt när detta lilla troll kommer och kryper upp i famnen, lägger huvudet på min kudde och bara slappnar av i mina armar. Att han så fullkomligt litar på oss är så stort, häftigt, läskigt och betydelsefullt allt på samma gång. Att få vara hans mamma är det absolut största.

Stackars M skulle upp vid 6, han är ganska trött nu ikväll. Men man kunde ju tro att Puff skulle sova lite längre, men nej. Hos oss är det ganska vanligt att vi går upp vi 7.30-8.00, så även denna morgon. När jag sedan började luska lite med om dessa svinkoppor med pesonalen på dagis och BVC så visade det sig att det nog inte var så farligt ändå och det vara bara ett barn som haft kopporna så vi bestämde att det fick bli dagis ändå. Å tur var väl det för jag vet inte hur jag skulle ha klarat dagen utan min sovapaus efter jag lämnat på dagis. Nu lämnar jag honom till lunch men börjar inte förrens 15 så jag hann sova lite.

Nu ska jag väcka M som sover i soffan, be honom hjälpa mig i säng och hoppas på att denna natt blir utan sammandragningar, kisspaus eller lekpaus. Imorn är vi lediga Puff och jag ska bara hålla en föreläsning på kvällen. Så lite adventsstädning ska vi nog hinna med, kanske baka nåt.

God natt, hoppas jag