Sen jag blev mamma till en mycket verbal 2-åring så har min skratt-tid ökat markant. Min älskade son förgyller de flesta stunder. Om jag är osäker på mina muntliga tix så räcker det att lyssna på honom en stund.

Allt som oftast får jag svaren "Ja, gör du de..." eller "jag kommer alldeles strax..." eller som hans pappa säger "lugna ner dig nu..."  Jag råkade i ett irriterat ögonblick kläcka ur mig bajsa ner dig till barnens far och nu ekar det bajsa ner dig och det "eget komponerade" kissa ner dig...

Men i veckan körde jag ett Body Balance pass hemma i vardagsrummet. Puffen tycker att det är roligt att vara med och härma.... en lite stund.... Nu var det dags för den avslutande avslappningen och jag lägger mig på golvet och blundar.

"Maaammmaaa, va gööö du?"

"jag vilar, kom och ligg bredvid mig"

"åkej dåå"

Vi ligger bredvid varandra en stund på mattan säkert 1-2 minuter sen....

"mamma, ja höver inte vila"

"mmm, okej då"

Han går och leker med sina bilar ett par minuter, än så länge har det gått bra att slappna av men efter ytterligare nån minut känner jag hur min inandningsluft blir varmare. Jag misstänker att nån andas väldigt nära mitt ansikte...

"maammaa"

"mmmm"

"va gö du?"

"vilar"

"mamma, har du massa smus i näsan?"

Låt oss säga att det är svårt att vila när man skrattar...

Också hört hemma hos oss.

Vi äter falukorv och potatismos. Puff har tröttnat på att äta och sitter och leker med två bitar korv.

Den ena korven säger med lite orolig röst

"Olivä, va e de gubben?"

"Ja vet inte"

-

"ja ska hämta bilor"

"ja, gör du det"

"massa bilor"

"ja ,gör du de"

-

"ja ska bara gå och kissa"

"ja gör du de"

så här långt i korv dialogen har jag fattat vilka det är som pratar och jag håller på att dö av skratt, men gömmer mig bakom händerna för att inte störa sonen i sitt rollspel.

Då säger sonen inte som korven utan som sig själv

"mamma gråter du?"

Mamma grät inte innan men efter den frågan så gråter jag av skratt...

Älskade unge...